Mina Tre Kronor

Kontraster

Kategori: Allmänt

Nyss hemkommen hemifrån väller splittrade känslor över mig. Jag har nämligen spenderat 10 dagar i mitt födelseland.


Som alltid tog nostalgin över samma sekund som jag klev av planet. Värmen kändes annorlunda, luften var annorlunda och tillvaron så annorlunda. Allting var så välbekant och värmande. Kulturen, sättet man bemöts på flygplatsen, ljudet eller kanske kan det av andra beskrivas som oljudet var så älskat av mig.


Vart tionde meter fick jag stå still för någon sekund för att låta människorna jag mötte få hälsa på min dotter som jag bar. Handbagaget som jag inte orkade bära följde strax efter i annan medresenärs arm. Trots all springande på grund av försenad flyg vid mellanlandningen, behövde jag inte kämpa med annat än min dotter, då även där fanns det frivilliga som erbjöd mig avlastning.


Det tog inte längre än första vistelsen på min hemgata för att övertyga mig att det inte hade varit främmande för mig att bosätta mig där. Så oädelt men ändå så kärt.


Det dröjde inte länge för att ytterdörren skulle öppnas av oanmälda gäster. Med stora och varma leenden kom de in och översvämmade oss med kramar och pussar. Min halvsvenska dotter kom till att dra ännu mer uppmärksamhet och uppskattning, särskilt när hon uttalade ett par ord på deras språk. Det var som om de aldrig hade sett ett barn förut.


Det var inte sällan som jag funderade över kontrasten till det samhälle jag lever och verkar i. Varför kände jag en sådan annorlunda glädje där. Dessa människor som brottades med de absolut enklaste problem som vatten, avlopp och el, var ändå så lyckliga. Det var nämligen så att vardagen präglades av minst 6 timmars vattenavbrott och några timmars elavbrott mitt under en arbetsdag. Allt togs med en nypa salt och man anpassade helt enkelt sig till denna orättvisa tillvaro. Att stressa upp sig skulle inte göra ett dugg än bidra till magsår.


Tecken efter kriget var mer eller mindre helt undanröjda utåt sett. Men man undrade ofta hur stora var och ens last var, för uppenbarligen så fanns det alltid ett tungt bagage de bar med sig.


Trots att jag tidigare har hört om kriget vid flertal gånger vid mitt första besök därefter, dvs. år 2000, så fick jag höra helt nya avsnitt. Denna gång var det mer konkret. Tidigare hade jag fått höra övergripande generella saker men inte mycket specifikt. Nu fick jag höra deras största plågor, det som inte gick att glömma bort. Det var tydligt att det fanns en stark återupplevelse av dessa plågor när de väl började berätta. Man svalde klumparna gång på gång och önskade kunna göra något för att lätta dessa smärtor. Ibland förekom det skämt däremellan berättelsens mest plågsammaste delar. Var det en sårad själ som skämtade eller helt enkelt överlevnadsmekanism, undrade man.


Som man alltid säger går tiden alltid fortare när man har roligt och mina tio dagar gick och hur tungt det än kändes, var det dags att åka till mitt andra hem.


Redan på Arlanda flygplats väl mött av ett civiliserat och fullaste ordnat samhälle insåg jag att detta kändes minst lika mycket hem som hemlandet. Trots att känslan är bittersött och ibland plågsam så skulle jag inte vilja leva den utan. Det känns fantastiskt att känna en sån stark tillhörighet till två så olika världar. Det sätter en annan mening i livet och en högre uppskattning. Jag unnar alla uppleva denna levnadskontrast som berikar tillvaron på mer än ett sätt.