Mina Tre Kronor

Om inte Muhammed kommer till berget, så får berget komma till Muhammed!

Kategori: Allmänt

Kvällens debatt på svt2 var bland de mest intressanta under detta år. Det var bland annat en egyptisk reporter som fick i uppdrag att bidra med en ny vinkel i Svensk invandrarpolitik. Efter reportaget debatterades det hett av bland annat migrationsministern Tobias Billström och socialdemokraten Luciano Astudillo.

Utan att vilja vara partisk tyckte jag om Tobias resonemang om de budskap och den efterfrågan på invandring vi skickar ut i världen. Som det har sett ut hittills, tycks vi skrämma upp varje högutbildad människa som eventuellt kan tänkas bosätta sig i vårt land. Det har vi gjort framförallt genom att inte ta vara på människors kunskaper utan behandla dem lika som de som saknar helt läs och skrivförmåga.

Frågan om hur invandrare ska behandlas är verkligen en knäckfråga. Det handlar nämligen  inte om en homogen grupp med samma bakgrund, kultur och vanor, varför det är svårt att komma på ett framgångsrikt recept som fungerar för alla.  Inte minst är det en utmaning att på ett rätt sätt bemöta människor med ett tungt bagage av krig och elände, vilka ofta också tycks uppleva hela världen vara emot dem. Vad gör man då?

Jag klandrar ingen, för att jag är övertygad om att det inte finns någon politisk parti eller någon kommun som tycker det är roligt att skapa sig segregerade områden som med tiden utvecklas till problem. Jag har inte heller, trots min erfarenhet som invandrare, något facit på integrationspolitiken. Min lycka är tack vare mina kloka föräldrar och deras val. Däremot tror jag på spridning av information. En orientering i samhället för nyanlända. Jag tror på coacher som på ett förmyndaraktigt sätt kan ta emot flykting/invandrarfamiljer och leda dem vägen oavsett vilken klass eller nivå kunskapsmässigt de befinner sig i. En tolk löser språkhindren och en fadderfamilj informerar om landets utbud och krav samt segregationens effekter.

I debatten ikväll, pratades det vid ett tillfälle om att man diskuterar integration synonymt till eftersträvan av assimilering. Visst känner jag mig integrerad, men jag har inte heller några som helst problem att i diskussioner lyfta upp min etniska bakgrund när jag vill. Jag är hyfsad less på allt prat om att ”man inte ska säga si och man inte ska säga så” för då segregerar vi. Vi tabubelägger orden för att sedan tabubelägga människorna. Inte allt för länge sedan pratades det om att ordet ”invandrare” hade fått en negativ klang. Ska jag då gå och låtsas att jag är blond och fråga människor ”vad menar du” när de visar intresse för min bakgrund. Strunt! Det sitter på ett djupare plan än så. En människa som tar sig fram i samhället har inga problem att berätta vad, hur och när resan dit de är idag kom till. Historia, oavsett dess karaktär, med ett lyckligt slut gör ju oss stolta för det gör ju oss till hjältar.

Information om segregationens onda karusell, är vad vi behöver bättra. Naturligvis också i kombination med goda förutsättningar för ett lättare insteg i samhället. Vi behöver belysa även analfabetiska föräldrar om vikten i att de förblir föräldrar till sina barn genom att lära dem, leda dem och skydda dem och inte tvärtom. Som jag har förstått är det inte helt ovanligt att föräldrar just i segregerade områden är beroende av barnen pga. språksvårigheter och orientering. En 11 åring ska ha rätten att vara halvvilsen och bli ledd av föräldrar. Inte agera tolk och förmyndare till sina föräldrar. För det som händer med tiden är att respekten för föräldrarna sjunker, maktrollen förskjuts till en knatte som knappt lärt sig andas självständigt. Om denne dessutom hamnar i dåligt sällskap så…


Se gärna debatten på SvtPlay, här!


Äldre Inlägg: Mina föräldrar sådde, jag skördar, Jag är en del av Sverige

Kommentarer


Kommentera inlägget här: