Mina Tre Kronor

Källare och lador som västerländska grottor

Kategori: Allmänt

En helg att minnas, en helg att vämjas över, en helg att under lång tid sörja. För mig var denna helg den längsta på länge. Hela dygnen övervägdes av tankar på de drabbade och dras familjer samt ångest och häpnad av vad en utav våra nutida medborgare kan åsamka. Så mycket ny information som flödar oavbrutet i alla medier inklusive gärningsmannens egen dagbok, hans så kallade manifest på 1500 sidor, och ändå förblir vi oförstående. Information som våra hjärnor vägrar förstå, acceptera eller överhuvudtaget ta till sig. Det känns så overkligt, som en thrillerfilm, men närheten till platsen både kulturellt och geografiskt ger situationen en annan betydelse. Inte minst västerländernas allmänna regerande status gör situationen än mer overkligt. I ett demokratiskt folkstyre ska inte detta förekomma!

Demokratier inkluderar dock alla, även de mest odemokratiska! Det ger dessvärre de sistnämna möjlighet till att fundera, planera och slutligen pröva. Det sker högljutt eller i tystnad och inte förrän våra demokratiska redskap berörs kan vi göra något åt det.

Ett läger för ungdomar med begränsad politisk agenda är kanske bland det skuldlösaste någon kan tänka sig. Jag vågar gissa att dessa ungdomars föräldrars värsta farhågor var förekomsten av alkohol och festandet. Att skottlossning skulle förekomma måste ha gjort tanken på upphämtningen av barnen i fyllecellerna som ett önskescenario.

Jag tänker på alla attentat i bröllop, restauranger och tunnelbanor man hör om världen över. Jag tänker framförallt på alla som har detta som en vardag och deras ork och styrka att leva. Jag undrar hur mycket de funderar på framtiden och hur planerna för framtiden ser ut. Om de tar varandra för givet eller om de låter bli att fästas vid andra. Minnet från mitt förflutna säger dock att man fortsätter leva som vanligt. Det är dock det där vanliga som varierar. Det kan innehålla veckor och månader av lugn och harmoni, men också plötsliga turbulensen och otrevliga överraskningar.

Den som upplevt en revolution, en extremism eller diktatur ta form känner igen tecknen. Det systematiska tillvägagångssättet med skrämsel och propagandan som främsta verktyg. Att utmåla samhällets utåt sett ledare som måltavlor är tragiskt nog också ett typiskt drag. ”Ta ledaren och de andra följer efter” är uppenbarligen en effektiv metod. Allt från offentliga politiska företrädare och näringslivstoppar till lärare och kyrkoledare utmålas som den demokratifientliges måltavla. Breivik hade tagit fram en siffra på 9 393 som han kallade ”förrädare”. Jag vågar påstå att den siffran skulle ha blivit betydligt högre om hans önskade åtgärdsplan skulle gå i uppfyllelse. Diktaturer och envälden har minst hela den akademiska skaran som fiende. De pålästa, de öppna, de beresta, de humanistiska, de samvetsfulla och egentligen alla de som vill kännas vid benämningen medmänniskor. Med andra ord skulle det kunna sägas att terroristens hotbild är de flesta av Sveriges medborgare.

Spridning av skräck, ynkrygga handlingar är också metodiska förfaranden. Den oförberedde och försvarslöse är naturligtvis lättast att anfalla. Det är metoder som i öppna krig är förbjudna. Spelregler som ska syfta till någon sorts heder, hur det nu kan tänkas finnas sådana i dessa sammanhang. Poängen är dock att terroristaktioner är allt annat än mänskligt. Inte i någon nivå hör det hemma i vår tids civilisation eller vår värld överhuvudtaget. Det är som Carl Bildt skriver på sin blogg, människor  ”som från grottor predikar hat och terror mot allt det som begreppet västerlandet identifieras med” och det är människor som från källare och andra avlägsna lokaler, kanske västerläska grottor, som via youtube och andra mediekanaler predikar hat och terror mot allt som begreppen demokrati och acceptans identifieras med. Demokratins fiende är med andra ord densamme. Det är den som belastar annan för egna misslyckanden, det är den som enfaldigt föreställer sig världen vara svart eller vitt och det är den som helt enkelt brister i acceptans.

Oavsett vad Anders Breiviks 1500 sidiga manifest säger, oavsett hur många påstådda allierade det finns hoppas jag och tror att det är få som vill kännas vid illdåd likt helgens. Det utesluter dock inte mitt hopp om en skärpt kontroll och övervakning av alla de som på något sätt framför extremistiska åsikter och hot mot vår demokrati.



Media: DN, SvD, Aftonbladet, Intervju med gärningsmannens far av Expressen,, ,


Bloggar: Carl Bildt, Tokmoderaten, Mina moderata karamaller, Peter Andersson- Med rätt att tycka, Dick Bengtson,




Share |

Ett femte jobbskatteavdrag?

Kategori: Allmänt

I dagens DN-debatt läste jag imorse en intressant artikel av Lars Calmfors proffessor i Internationell Ekonomi där han mer eller mindre uppmanar regeringen till avvaktan av ett femte jobbskatteavdrag.

Calmfors bekräftar att samtliga fyra införda jobbskatteavdrag har haft ett starkt samband till den ökade sysselsättningen då dessa har hållit löneökningarna nere vilket har lett till att lönekraven varit lägre som i sin tur gjort det mer lönsamt för företag att anställa. Han menar däremot att ett femte jobbskatteavdrag inte nödvändigtvis behöver betyda ökad sysselsättning då det i första hand leder till ökade arbetstimmar. Det vill säga att de som redan har ett arbete prioriterar att arbeta fler timmar.

Jonny Munkhammar skirver också en debattartikel men i Dagens Industri om samma ämne. Till motsats för Calmfors påstående tror han att en vidareutveckling av jobbskatteavdragen kombinerat med en höjd brytpunkt för statlig skatt leder till ökade sysselsättning.

Om  inte kombinationen av jobbskatteavdraget med den höjda brytpunkten för den statliga skatten hade föreslagits hade ett enbart femte jobbskatteavdrag gett mindre ökad sysselsättning, men däremot ökade arbetstimmar. Detta i enlighet med Calmfors påstående. Men för att fördelningen ska bli bredare så att den når de arbetande med låg inkomst upp till medelinkomsttagarna samt att drivkraften till att skaffa sig ett arbete ska bli större, vill regeringen ha just den kombinationen. Det ska löna sig att gå från ersättning eller bidrag till arbete samt att de redan arbetande ska se lönsamhet i ökade arbetstimmar.  

Skattepolitiken i Sverige har under decennier drivits på så sätt att ökade arbetstimmar bara har lett till procentuellt ökade skatter, därmed en ickelönsam situation för individen. Regeringens jobbskatteavdragsreformer är således en god trendborttsfaktor som både ökar sysselsättningen samt sysselsättningsgraden. Jag tror att ännu en långsiktigt tänkbar effekt på detta femte jobbskatteavdrag kan vara ökad lönsamhet för företag som på sikt kan leda till expansion med medföljande ytterligare anställningar.

Än starkare argument för att regeringen är trovärdigare i sina bedömningar, är att ett misslyckat femte jobbskatteavdrag skulle riskera att fläcka samtliga tidigare fyra införda reformer som benämnts med samma namn.


Länk till Regeringens PM om Arbetsutbudseffekterna av ett förstärkt jobbskatteavdrag.

Läs artiklarna här: DN debatt, Dagen Industri

Bloggar:Den hälsosamme ekonomisten, Katarina Brännström,

Statsministern sommartalar i Gustavsberg

Kategori: Allmänt




Vår partiordförande och Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt håller sitt sommartal i Gustavsberg den 20:de augusti. Sommartalet äger rum på Strandvik i Gustavsberg, Värmdö och börjar klockan 12.00.

Du är också varmt välkommen!

Länk: Sommartal 

Makten och vimlet i Almedalen

Kategori: Allmänt

Hela förra veckan har jag för första gången i mitt liv varit i Visby under Almedalsveckan. Det gick dessvärre inte att kombinera familjesemestern med nytta såsom jag hade tänkt mig, men mediers rapportering kompletterad med stundvis fysisk närvaro gav ändå ett tillfredställande intryck.

Likt många andra har jag ofta med viss skepsis förundrats över hela uppståndelsen kring Almedalsveckan. Trots denna känsla satte jag mig på båten från Nynäshamn till Visby söndagen den 3;je juli men med full öppenhet till omvärdering av de eventuella fördomar jag hade.´

Det vimlade av politiker, företagare, ideologer och vanliga människor med engagemang och intresse för samhällsfrågor. Gatorna dominerades om dagarna av debatter, intervjuer och framträdanden, medan om kvällarna var korgarna späckfulla av god stämning och läten från glada människors skratt. Inte förrän Jesse Jacksson i ett debattprogram reflekterar över detta, har tanken slagit mig om vilken nivå av civilisation vi svenskar befinner oss på. Han gör vissa jämförelser med politiska partier i USA och spinner vidare på föreställningen att dessa skulle befinna sig i en och samma plats likt Almedalen på Gotland. Denna reflektering gav känsla av en mindre tilltalande syn. Det gav också sken över den respekt vi hyser för varandra och den syn som vi har för varandra, dvs. meningsmotståndare men fortfarande medmänniskor. Med en annan bakgrund utanför Sverige vet jag att detta är en bristvara i världen oavsett om vi vet om att ett civiliserat samhälle sträcker sig långt utanför Sveriges gränser. Det är framförallt denna öppenhet som gör att jag respekterar detta land över alla andra länder i världen. En så välfungerande yttrandefrihet och demokrati ska vi fortsätta värna om och det gör vi genom att blicka framåt och se nya möjligheter i framtidens utmaningar. Det är genom tankegångar utanför Sveriges gränser såsom Reinfeldt, Björklund, Olofsson och Hägglund berörde i sina Almedalstal. 

Jag hann bevittna lite av hejdlöst malande pratkvarnar liksom genuina inspiratörer och enskilda debattörer. Jag hann också lyssna lite på några av mina favorita moderata företrädare, däribland Sofia Arkelsten och Jonny Munkhammar. Arkelsten med sin genuinitet tycks aldrig tveka på att ifrågasätta gamla föreställningar och i mina ögon växer hon för var gång jag hör henne tala. Munkhammar för en mycket saklig och konstruktiv politik. Han är trovärdig och har ofta konkreta lösningar att föreslå. 

Även kreativiteten från företagen för att nå ut med sina budskap var imponerande. Helt plötsligt fick jag en gnutta förståelse av förra årets handling av Gudrun Schyman där hon brände pengar på bål. Att fånga uppmärksamhet under denna spektakulära vecka måste ha varit svårt även för en gammal räv som Schyman. På tal om Schyman rekommenderar jag debatten mellan henne och Maria Abrahamsson om Aftonbladet, journalister samt politikers levnadssätt.


Almedalstalen… 

För att säga något om de traditionella almedalstalen tyckte jag se mig en koppling mellan samtliga Allianspartiernas företrädares tal. Det kan också vara en effekt från ett nära samarbete och samförstånd om Sveriges framtid. Samtliga pratade om välfärdens utmaningar, om näringslivets utmaningar och ett globaliserat samhälle. Fredrik Reinfeldt hade ett bredare och kanske lite visionärt perspektiv såsom en statsminister bör ha. Han är även enligt folket en trovärdig talare vilket gav prägel av inspiration till hans tal. För att inte inta någon rapporteringsroll vill jag ändå nämna att centerpartiets avgående Maud Olofsson talade väldigt hjärtligt till sina åhörare och på så sätt även markerade sin storhet som människa. Om Anni Johansson eller den som blir partiledare för Centern till hösten  kan fylla upp Olofsson skor återstår att se.

Medan samtliga partiledare stod som företrädare framför resp. partiers fanor, stod Juholt trampandes på den berömda rosen. Scenen var tillbyggd och de första raderna vid scenen lyssnade gamla socialdemokratiska företrädare troget på sin nya ledare. Det gav det hela ett högre värde enligt Juholt som stolt upphöjde till medier känslan av hur han under sitt tal kunde titta både Lisbet Palme och Ingvar Karlsson i ögonen. Med erfarenhet av stark socialistiska styren, är denna jargong en välbekant syn. Det enda jag saknade var en inramad bild på någon ”storhet” högst upp i mitten av hela evenemangsplatsen. Inte ens som opposition ser jag den typens ideologi som passande vilket Juholt tycks däremot vara öppen och mycket stolt över. Det bekräftade han sarkastiskt i sin intervju (Raka Svar- Håkan Juholt Almedalen) till Expressens Nicklas Svensson, när han pratade om uppresningar av statyer inför sitt tal. Ursäkta om jag inte finner något roande i det hela, det är bara för att jag vet vad statyresningstider innebär för folket.

En parallellkoppling till detta är även svt debbaten där bla. Thomas Bodström medverkade. Det var en livlig diskussion mellan människor från socialdemokraterna. Det talades om Sahlin, Juholt, socialdemokratin och synen på hur en enligt sossarna värdig partiledare är. Att en lång erfarenhet, helst från både uppväxt och rötter har en tydlig koppling till partiet, var viktigt för Maj Britt Theorin, som ansåg det vara väsentligt för partiets ideologiska förankring. Samtidigt ifrågasattes partiets brist på människor med utländsk bakgrund i partitoppen. Om inte Bodström är nog sosse, så förstår jag att man inte anser att en ”nysvensk” någonsin kan bli det, därmed dessas frånvaro i partitoppen.

För att återgå till Juholt så motsätter han sig till jobbskatteavdraget, medan  den också socialdemokratiske Luciano Astudillo,  anser att jobbskatteavdraget medför ökad sysselsättning. Med dessa typers debatter sossar emellan som bakgrund, vågar jag tro på att socialdemokratin inte bara fortsätter på väg ner i väljarstöd utan även delas upp i två delar. En falang med ansträngning om förnyelse och med ansträngningar om att sikta framåt och en falang med anakronistisk politik som är mer inställd på det som har varit än det som komma skall.  

Sverigedemokraterna å helt en egen sida säger sig inte vara skyldiga till något parlamentarisk kaos och visst är det så att de ensam inte kan anklagas för det. Det krävs nämligen fler partier i opposition för att fälla ett regeringsförslag. Jag tror inte på Sverigedemokraternas människosyn men jag har inte förlorat hoppet om deras väljare. Uppenbarligen är det olika känslor av missnöjen som lett till att man sett till att vår regering stundtals blir ineffektiv och vår riksdag lägger ofantligt mer av skattebetalarnas pengar på att försöka på ett progressivt komma till bukt med samhällsproblem än vad de skulle gjort om SD inte var med i bilden. Kanske är det dags att låta Jimmy & Co att på riktigt synas och höras och tydligt åskådliggöra sina idéer och tänkta tillvägagångssätt. En annan tanke som SDs tillkomst i riksdagen lett till, är om den integrationspolitik som under väldigt lång tid förts i Sverige. Kanske var budskapet från väljarna att integrationspolitiken inte fungerade som den borde.  Dessvärre hann inte förra mandatperiodens nya reformer vad gäller integration och arbetsmarkand komma till sin fulla verkan innan SD hoppade in i bilden. Däremot är jag övertygad om att efter denna mandatperiod kommer vi att se fler liknande undersökningsresultat likt den SKOP gjorde, där SD tappat en tredjedel av sitt stöd.  

I övrigt har jag ändrat helt inställning till Almedalen och ser detta som en fantastisk vecka att hämta kunnskap ifrån. Kunskap om de olika partier som finns i Sverige, möta företag som ofta ligger i framkant av utvecklingen och träffa människor som bryr sig om vårt samhälle. En legitim plats att prata politik från morgon till kväll om man så önskar men också en plats där vi tydligt demonstrerar vår respekt till våra meningsmotståndare. Jag kommer definitivt att försöka fortsätta besöka Almedalen på Gottland fler gånger i framtiden.


Tokmoderaten och Mary X Jensen skildrar Almedalsveckan på ett ofta roligt och mycket bra sätt i sina bloggar.