Mina Tre Kronor

Makten och vimlet i Almedalen

Kategori: Allmänt

Hela förra veckan har jag för första gången i mitt liv varit i Visby under Almedalsveckan. Det gick dessvärre inte att kombinera familjesemestern med nytta såsom jag hade tänkt mig, men mediers rapportering kompletterad med stundvis fysisk närvaro gav ändå ett tillfredställande intryck.

Likt många andra har jag ofta med viss skepsis förundrats över hela uppståndelsen kring Almedalsveckan. Trots denna känsla satte jag mig på båten från Nynäshamn till Visby söndagen den 3;je juli men med full öppenhet till omvärdering av de eventuella fördomar jag hade.´

Det vimlade av politiker, företagare, ideologer och vanliga människor med engagemang och intresse för samhällsfrågor. Gatorna dominerades om dagarna av debatter, intervjuer och framträdanden, medan om kvällarna var korgarna späckfulla av god stämning och läten från glada människors skratt. Inte förrän Jesse Jacksson i ett debattprogram reflekterar över detta, har tanken slagit mig om vilken nivå av civilisation vi svenskar befinner oss på. Han gör vissa jämförelser med politiska partier i USA och spinner vidare på föreställningen att dessa skulle befinna sig i en och samma plats likt Almedalen på Gotland. Denna reflektering gav känsla av en mindre tilltalande syn. Det gav också sken över den respekt vi hyser för varandra och den syn som vi har för varandra, dvs. meningsmotståndare men fortfarande medmänniskor. Med en annan bakgrund utanför Sverige vet jag att detta är en bristvara i världen oavsett om vi vet om att ett civiliserat samhälle sträcker sig långt utanför Sveriges gränser. Det är framförallt denna öppenhet som gör att jag respekterar detta land över alla andra länder i världen. En så välfungerande yttrandefrihet och demokrati ska vi fortsätta värna om och det gör vi genom att blicka framåt och se nya möjligheter i framtidens utmaningar. Det är genom tankegångar utanför Sveriges gränser såsom Reinfeldt, Björklund, Olofsson och Hägglund berörde i sina Almedalstal. 

Jag hann bevittna lite av hejdlöst malande pratkvarnar liksom genuina inspiratörer och enskilda debattörer. Jag hann också lyssna lite på några av mina favorita moderata företrädare, däribland Sofia Arkelsten och Jonny Munkhammar. Arkelsten med sin genuinitet tycks aldrig tveka på att ifrågasätta gamla föreställningar och i mina ögon växer hon för var gång jag hör henne tala. Munkhammar för en mycket saklig och konstruktiv politik. Han är trovärdig och har ofta konkreta lösningar att föreslå. 

Även kreativiteten från företagen för att nå ut med sina budskap var imponerande. Helt plötsligt fick jag en gnutta förståelse av förra årets handling av Gudrun Schyman där hon brände pengar på bål. Att fånga uppmärksamhet under denna spektakulära vecka måste ha varit svårt även för en gammal räv som Schyman. På tal om Schyman rekommenderar jag debatten mellan henne och Maria Abrahamsson om Aftonbladet, journalister samt politikers levnadssätt.


Almedalstalen… 

För att säga något om de traditionella almedalstalen tyckte jag se mig en koppling mellan samtliga Allianspartiernas företrädares tal. Det kan också vara en effekt från ett nära samarbete och samförstånd om Sveriges framtid. Samtliga pratade om välfärdens utmaningar, om näringslivets utmaningar och ett globaliserat samhälle. Fredrik Reinfeldt hade ett bredare och kanske lite visionärt perspektiv såsom en statsminister bör ha. Han är även enligt folket en trovärdig talare vilket gav prägel av inspiration till hans tal. För att inte inta någon rapporteringsroll vill jag ändå nämna att centerpartiets avgående Maud Olofsson talade väldigt hjärtligt till sina åhörare och på så sätt även markerade sin storhet som människa. Om Anni Johansson eller den som blir partiledare för Centern till hösten  kan fylla upp Olofsson skor återstår att se.

Medan samtliga partiledare stod som företrädare framför resp. partiers fanor, stod Juholt trampandes på den berömda rosen. Scenen var tillbyggd och de första raderna vid scenen lyssnade gamla socialdemokratiska företrädare troget på sin nya ledare. Det gav det hela ett högre värde enligt Juholt som stolt upphöjde till medier känslan av hur han under sitt tal kunde titta både Lisbet Palme och Ingvar Karlsson i ögonen. Med erfarenhet av stark socialistiska styren, är denna jargong en välbekant syn. Det enda jag saknade var en inramad bild på någon ”storhet” högst upp i mitten av hela evenemangsplatsen. Inte ens som opposition ser jag den typens ideologi som passande vilket Juholt tycks däremot vara öppen och mycket stolt över. Det bekräftade han sarkastiskt i sin intervju (Raka Svar- Håkan Juholt Almedalen) till Expressens Nicklas Svensson, när han pratade om uppresningar av statyer inför sitt tal. Ursäkta om jag inte finner något roande i det hela, det är bara för att jag vet vad statyresningstider innebär för folket.

En parallellkoppling till detta är även svt debbaten där bla. Thomas Bodström medverkade. Det var en livlig diskussion mellan människor från socialdemokraterna. Det talades om Sahlin, Juholt, socialdemokratin och synen på hur en enligt sossarna värdig partiledare är. Att en lång erfarenhet, helst från både uppväxt och rötter har en tydlig koppling till partiet, var viktigt för Maj Britt Theorin, som ansåg det vara väsentligt för partiets ideologiska förankring. Samtidigt ifrågasattes partiets brist på människor med utländsk bakgrund i partitoppen. Om inte Bodström är nog sosse, så förstår jag att man inte anser att en ”nysvensk” någonsin kan bli det, därmed dessas frånvaro i partitoppen.

För att återgå till Juholt så motsätter han sig till jobbskatteavdraget, medan  den också socialdemokratiske Luciano Astudillo,  anser att jobbskatteavdraget medför ökad sysselsättning. Med dessa typers debatter sossar emellan som bakgrund, vågar jag tro på att socialdemokratin inte bara fortsätter på väg ner i väljarstöd utan även delas upp i två delar. En falang med ansträngning om förnyelse och med ansträngningar om att sikta framåt och en falang med anakronistisk politik som är mer inställd på det som har varit än det som komma skall.  

Sverigedemokraterna å helt en egen sida säger sig inte vara skyldiga till något parlamentarisk kaos och visst är det så att de ensam inte kan anklagas för det. Det krävs nämligen fler partier i opposition för att fälla ett regeringsförslag. Jag tror inte på Sverigedemokraternas människosyn men jag har inte förlorat hoppet om deras väljare. Uppenbarligen är det olika känslor av missnöjen som lett till att man sett till att vår regering stundtals blir ineffektiv och vår riksdag lägger ofantligt mer av skattebetalarnas pengar på att försöka på ett progressivt komma till bukt med samhällsproblem än vad de skulle gjort om SD inte var med i bilden. Kanske är det dags att låta Jimmy & Co att på riktigt synas och höras och tydligt åskådliggöra sina idéer och tänkta tillvägagångssätt. En annan tanke som SDs tillkomst i riksdagen lett till, är om den integrationspolitik som under väldigt lång tid förts i Sverige. Kanske var budskapet från väljarna att integrationspolitiken inte fungerade som den borde.  Dessvärre hann inte förra mandatperiodens nya reformer vad gäller integration och arbetsmarkand komma till sin fulla verkan innan SD hoppade in i bilden. Däremot är jag övertygad om att efter denna mandatperiod kommer vi att se fler liknande undersökningsresultat likt den SKOP gjorde, där SD tappat en tredjedel av sitt stöd.  

I övrigt har jag ändrat helt inställning till Almedalen och ser detta som en fantastisk vecka att hämta kunnskap ifrån. Kunskap om de olika partier som finns i Sverige, möta företag som ofta ligger i framkant av utvecklingen och träffa människor som bryr sig om vårt samhälle. En legitim plats att prata politik från morgon till kväll om man så önskar men också en plats där vi tydligt demonstrerar vår respekt till våra meningsmotståndare. Jag kommer definitivt att försöka fortsätta besöka Almedalen på Gottland fler gånger i framtiden.


Tokmoderaten och Mary X Jensen skildrar Almedalsveckan på ett ofta roligt och mycket bra sätt i sina bloggar.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: