Mina Tre Kronor

Kvällens uppdrag granskning

Kategori: Allmänt

Nehal: Min dröm är att ha ett bra jobb

När hon hade fått frågan av Janne Josefsson på uppdrag granskning om hennes dröm, blev hon avbruten av sitt barn som hängde runt benen. Hon sa försiktigt till barnet, för att sedan svara på frågan. Med en, vad jag tolkade, lätt drömmande blick sa hon ”min dröm är att ha ett bra jobb”.

”Jag vill inte äta mediciner” sa en annan kvinna. Denna  kvinna ansåg sig själv vara fattig. Hon tillade att hon vill försörja sig själv. Som jag tolkade det, efter flera praktikplatser som inte lett till jobb, var hon i behov av medicinsk hjälp.

I båda fallen blev jag väldigt rörd, för jag vet vad de talar om. Jag har själv vittnat sådana önskningar av människor som inte känner tillhörighet någonstans. Jag har föräldrar som genomgått en labyrintliknande process i flera års tid innan de börjat jobba i yrket de var utbildade till (dock har de jobbat med annat under tiden). Det handlar ofta om fullt kapabla människor som inte ryms in i vårt samhälle.  Här men ändå där, någonstans i ingenstans, för landet Sverige går det knappt att kalla det. Det sägs att i vissa ställen behöver man inte ens tala svenska och i vissa fall har dessa områden lett till att svenskan med brytning blivit en ”dialekt”.  

I julas hade jag ett långt utlägg med en utav kommunens tjänstemän om varför jag var moderat, han var för övrigt den andre för den kvällen som blev förvånad över att jag som hade utländsk bakgrund var moderat. Det är få gånger som jag riktigt går igång än när någon kommer just med dessa fördomar. Det vittnar om okunskap om vad som är meningsfullt i livet. Det vittnar om mediernas mörkning av regeringens skapande av möjligheter på arbetsmarknaden för invandrare. Det vittnar om en illusion om att människor ska tas hand om likt ett husdjur, bara för att de kommer utifrån. Trots alla skriverier som gjordes för många år sedan om ingenjörer och läkare som taxiförare och beskrivning av andra hinder på arbetsmarknaden för icke svenskfödda, tycks alla ha glömt bort tiden innan alliansregeringen. Det var den tiden då invandrare utan uppehållstillstånd inte fick jobba. De hade alltså inte arbetstillstånd. Denna tid (utan uppehållstillstånd) kunde dröja upp till över fem år. Tänk dig själv utanför arbetsmarknaden i över fem år, lägg därtill ett annat språk som modersmål, addera det med fördomar som ofta finns därute om just sådana som du… tänk vidare… och tänk lite till…

Det talas om barnfattigdom, ett begrepp vars definition ifrågasattes vid ett tillfälle av en vän vilket gjorde mig väldigt irriterad. För även jag hade bestämt mig för att ta det säkra före osäkra och tro på att det måste finnas. Jag drog slutsatsen att det måste vara mest ensamstående mammor som inte får tiden, jobbet och familjelivet att gå ihop, vilket jag vet att det finns. Detta trots att regeringen genomfört flera skattelättnader som gynnar bland andra just denna grupp. Har Rädda barnen gjort studier på det, så måste barnfattigdom finnas, även om jag också vittnat till människor som av olika anledningar inte har förmågan att sköta varken hushållsekonomi eller sina vanor och ovanor, dock inte på grund av bristande ekonomsikt stöd från samhället. Majblommans generalsekreterare kallar studierna ”enkla förstudier” men som bevisligen får grandiosa genomslag spelade på människor medkänsla. Ynkligt och fegt! I mina ögon hade handlingar och propagandan som detta kunnat varit ensam faktor till människors politiska ställningstagande. Ställningstagande för utökad pjoskande med människor bara för att de är ”diagnostiserade” att vara utifrån, ett annat land och dömda att med eller utan egen vilja förbli bidragstagare. Det, mina vänner är en enkel biljett till utanförskap!

Regeringen har oerhört mycket att göra när det gäller arbetslösheten i Sverige särskilt nu vid dessa kristider. Men min röst, mitt engagemang och min fulla respekt fick Reinfeldtregeringen när de öppnade upp möjligheten för alla människor i detta land att kunna börja arbeta när som helst och känna delaktighet i vårt samhälle. Visserligen eliminerades inte utanförskapet på stuts, något som i många, många år byggts upp i vissa områden. Inte heller skedde några drastiska minskningar av arbetslösheten genom den arbetsmarknadspolitiska reformen ”FAS3” som riksdagen förbjöd. Men det ger människor ett sammanhang. Det ger människor ett nätverk och kontakter. Det ger människor förhoppningsvis hopp om en bättre morgondag och tillhörighet. För var dag ger det människor bättre förutsättningar än vad de hade dagen innan. Det är bättre än att bli ”diplomerad” till utanförskap med ”meriten” som förtidspensionär eller sakna uppehållstillstånd.

 

 

 

 

Migrationens kraft

Kategori: Personligt

En bok av av Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt

104 sidor med oerhört matnyttig och allmänbildande information. Förutom författarnas starkt drivna synpunkter om en mänsklig rättighet att röra sig över nationsgränser, slår boken hål i väldigt många myter om invandring och presenterar betydelsen av ”invandrarna” för detta land. Forskning och statistik läggs fram i boken på ett lättbegripligt sätt som gör att man får en och annan tankeställare. Det som jag gillade mest var att boken avslutas med en sammanfattning av de svenska fackförbundens roll i propagandaspridningen och fördomsfullheten. Läs mer om boken här!

Hur mycket jag än gillar boken så tror jag att tankarna som förs fram i boken om öppna gränser är före sin tid, men så är det med alla "gräsrotsrörelser", de vågar och tar avstamp för en kanske för stunden tillsynes visionär framtid. 

Med min bakgrund som invandrare berörde boken mig i flera avseenden. Den flykt som ofta beskrivs i boken, känner man väldigt väl igen även om min flykt har varit långt mycket säkrare. Många minnen väcktes till liv och först nu när man själv är förälder reflekterar man över föräldrarnas svåra beslut att lämna hemmet, resan till Sverige och hur den gick till samt mor och fars handling till att klä upp sig och oss strax innan gränsen till Sverige, för att ge sken av en potentiell tillgång för landet såsom man gör inför anställningsintervjuer. 

Nedan följer en text som jag skrev ihop för ca ett år sedan som uppgift på en utbildning på framförandeteknik, där första talet skulle vara en ”ice breaker” och innehålla något personligt.

 

 

 Längtan efter sanningen

Min längtan efter sanningen började redan när jag var liten då jag växte upp i ett fjärran land. Det började med total tystnad efter föräldrarnas order, lyssnandes på nyheterna på ett språk som bara mamma och pappa förstod för att sedan läsa av deras miner att något var riktigt på tok. Att ständigt fråga men inte få svar är något jag känt hela uppväxten i mitt hemland. Till och med under tågresan till Sverige, då vi reste rakt igenom fiendes land, den säkraste vägen att fly landet med order från mor och far om att inte öppna mun, då vi inte behärskade det rådande språket. Deras miner lämnade ingen utrymme för protester. Miner som inte alls visade ilska eller stränghet utan någonting mycket värre, nämligen rädsla. Fyra småttingar tysta under många timmars tågresa avläsandes på sina föräldrars ansikten. Det lämnar sina spår i minnena. Som förälder idag, vill jag inte ens tänka på mina föräldrars upplevelse av samma resa, med rädsla att barnen ska prata, gnälla eller vara just barn.

Att sedan hamna i Sverige i flyktingförläggning, väntandes på att det ska bli fred i hemlandet eller om inte det skulle ske, eventuellt få stanna i Sverige, bara få veta att man har en framtid någonstans var också ett plågsamt men ändå lyckligtvis bara ett år.

Uppehållstillståndet kom till slut och där tror man att en flyktings resa tar slut och allt blir frid och fröjd. Man tänker inte på åren därefter, för oss de 10 åren. Det var tio av mina tonår, från då jag var 10 tills jag blev 20. Det är en tioårig väntan på sanningen. Den sanning jag var ute efter var att antingen Sverige eller hemlandet skulle vara vårt hem och vår framtid.

Att växa upp med föräldrar som motvilligt flyttat till ett annat land är ansträngande för ett barn. 

Kravet var att vi skulle lära oss svenska språket, anpassa oss till landet och omgivningen, bli bra i skolan och ha svenska vänner, men snacket var hemlandet. En ständig väktare som gav oss budskapet att inte bli för hemma stadgade.  ”När vi flyttar hem” upprepades minst ett par gånger om dagen.

En sådan fras kanske låter oskyldigt och kanske även berör och visst kan man tycka att det var oskyldigt, men för ett barn som har vänner, skapar sig ett liv och är tänkt till att trivas skapar detta begränsningar.

Jag kan nog även tala för mina syskon när jag säger att trots full integration i det svenska samhället, bland svenska vännerna och i studierna så tillät vi oss aldrig riktigt trivas. Vi brydde oss om våra föräldrar, som barn ofta gör, och deras lycka var vår. Deras prat om att bli lyckliga någon annan stans gjorde sin verkan även på oss. Det fanns en annan plats för oss, en bättre plats helt enkelt. 

Jag tillät mig exempelvis aldrig bli kär i en svensk kille för att utan att mina föräldrar någonsin sagt det, så visste jag att det skulle förstöra deras drömmar om att flytta hem. Föräldrars lycka och glädje har stor inverkan på barnen och att se sina föräldrar leva på hopp och längtan samtidigt som man själv egentligen vill annat är oerhört jobbigt. Vi hade inte en aning om deras hopp skulle slå in idag, imorgon eller om just tio år. Det var farligt att fästas vid något. Och skulle man då exempelvis gå och bli kär? I den åldern trodde man på evig kärlek och evigheten var inte i Sverige. 

Hela denna tid som också har format mig till den jag är idag har jag längtat efter sanningen. Om det var en egoistisk önskan eller en realistisk insikt att vi alltid skulle välja att bo kvar i Sverige vet jag inte riktigt, men det var den sanning jag längtade efter. Den kom någon gång under 1999 -2000 då det hade hunnit bli fred i hemlandet något år tidigare och det fanns inget krig att frukta längre. Efterkrigstider är ofta utmärkande av anarki och kaos. Far, mor och alla vaknade upp och insåg att detta land vi nu befann oss i, detta land vi skulle bara vistas i tillfälligt hade gått och blivit något mycket större, det hade blivit vårt hem. Denna gång var det en ny fras som kom till när prat om flytt pågick, det var frasen ”inte riktigt än, men snart”. Tills vi samlade mod nog att säga och erkänna att vi faktiskt valde att bo kvar här. 

Detta är en kortfattad och bara en liten glimt av sanningen av ett liv som många invandrare skulle känna igen sig i. Ett liv delat i två världar och präglat av splittrade känslor och förvirrad tonårstid för mig. Detta trots välutbildade föräldrar som också ständigt uppmuntrade oss att lära oss svenska, engelska och till och med ett extra andra språk som tyska eller spanska. Detta trots så kallad full ”integration” i det svenska samhället.

 

Arbete är nyckeln för att känna tillhörighet i ett samhälle och för att rädda människor från utanförskap och allt vad det innebär. Som författarna till boken Migrationens kraft skriver ”I ett samhällssystem där fler människor utgör ett problem är det inte människor som utgör problemet, utan systemet”.

 

 

2013

Kategori:

I väntan på något att berätta, något klart och något bra. Det är anledningen till att bloggandet har stannat av. Färdiga resultat och uppnådda krav, mina krav på mig själv som oftast överträffar andras krav på mig. Snacka kan man göra massor, särskilt om man inte sitter med verktygen i handen är det lätt att vara bättre, tuffare och klokare. Det har även jag varit många gånger. Om det vore jag... om jag bara hade haft… Det är framför allt detta som gjort att jag är tyst i det öppna men desto mer handlingskraftig i det interna. Fortsättningsvis får jag nöja mig med att berätta det pågående, det icke fulländade men det verksamma.

 

Jag önskar sällan för jag anser att en önskning är en vilja utan handlingskraft, i annat fall något som ligger i andras makt att utföra, men nu har jag en önskning. En sådan man har när klockan slår ut det gamla året och in ett nytt. Min önskning är en liten bit bortanför min räckvidd där av kom den också till. Det krävs mer än min ambition för att den ska gå i uppfyllelse. Det krävs nämligen också andras viljor och dessvärre är dessa många till antalet. Det är politiker, det är verksamhetschefer, det är enhetschefer och det är personalen ute i verksamheterna. En önskning om att göra morgondagen bättre än gårdagen, vilket jag vet med säkerhet kommer att leda till en bättre tillvaro för alla, inte minst för kunderna, kommuninvånare som ofta är gamla- tanter och herrar, ibland dementa och ibland med olika funktionshinder. 

 

Jag vill mycket, det har jag alltid velat och troligtvis kommer att fortsätta vilja, men i min vilja finns det alltid handling till precis vilken nivå som krävs. Jag deklarerar gärna mina avsikter för mitt engagemang om det hjälper och lyssnar alltid till om du har något att berätta. Jag omprövar närsomhelst gamla föreställningar om du har en färdig kartlagd väg du vill visa, men jag måste bli övertygad och naturligtvis kräver jag också att målet är detsamma. I gengäld vill jag att du också gör det där lilla extra för att på samma vis visa att du också gjort det som krävts. Tiden är för kort för att spillas på fel saker och det är de rätta sakerna som ger flerfaldig nytta och belöning. Det är vid uppförsbackar som vi bygger större muskler och blir starkare.

 

Att få till en större organisation att fungera på ett optimalt sätt är inte alldeles enkelt.  De många olika inriktningarna och leden gör det lätt att man smälter in bland alla andra. Men i en organisation där det inte har trätt fram duktiga medarbetare, betyder det inte att dessa inte finns. Var så säker på att de finns, men de är bara undanskymda någonstans av en dålig eller svag ledare. Jag tror att eldsjälar finns överallt, det är de där som uppnår storartade verk genom att jobba i motvind, lösa dagens problem för att fortsätta på en ny dag med nya problem. Det är också samma eldsjälar som sover gott om nätterna med vetskapen att de gjort vad som krävts och lite till. Men förutom vårt eget helhjärtade jobb bör vi ha ambitionen till att smitta av oss samma anda. Det är i slutet av pusselläggningen som man börjar se motivet. Likadant är det överallt, innan man når ut, krävs det att medvinden tar form. Förutom vårt specifika jobb och ansvar, bör vi också ta ansvar för tillvaron och den energi vi sprider. Vare sig man är ledare eller kollega bör vi fråga oss stundvis om det är andras styrkor eller svagheter och frustration vi väcker. Innan du förväntar dig ett leende, se till att bjuda på ett!

 

Med friska tag och en stark vilja önskar jag er ett fulländad 2013!