Mina Tre Kronor

Föräldrarnas roll är oersättningsbar

Kategori:

Tänk dig att du är en vanlig medelsvensson och dina barn börjar umgås och banda med den där eleven vars hållning och dagliga morgonförseningar ger uttryck för något som inte står rätt till. Samma kille som är initiativtagaren till rökning, alkohol och utskällning av läraren. Grannens unge som ständigt får beröm av läraren betyder ingenting längre för ditt barn, trots att de växte upp ihop och var bästa kompisar. Tänk hur du skulle känna och hur du skulle må... Tänk dig maktlösheten när dina ord väger luft och dina krav tas med ett hånflin…

Själv känner jag paniken sprida sig i kroppen. Jag tänker direkt att jag skulle prata, prata och prata med mitt barn. Hitta på saker ihop och kanske söka upp nya bekantskaper med tänkbara lagomt "coola" förebilder till mitt barn.

 

Tänk nu istället att du är nykommen till ett nytt land. Du känner dig för gammal och trött för ansträngningen att sätta dig vid skolbänken. Du känner att barnen är så snabba på att lära sig det nya språket att du klarar dig. Du behöver inte tolk ens till myndighetsbrev som trillar in i brevlådan, för dina barn finns där och du klara dig. Barnen växer upp och blir tonåringar och med tiden växer också deras medvetenhet. Tryggheten däremot hänger inte med av naturliga skäl, jakten på identitet gör dem nästan förvirrade. Samma unge som du pussar godnatt varje kväll tycker det är pinsamt att vistas ute med dig. När kassörskan suckar för att hon råkar ha haft en dålig nattsömn tolkar barnet som att det är dina obefintliga språkkunskaper som irriterar henne. Det blir inte mindre pinsamt för ditt barn när du varken kan hjälpa till med läxor eller ge goda råd om vilket utbildningsprogram han ska sikta på. Ditt barn söker förtvivlat efter en förebild, som tonåringar ofta gör. Ditt barn söker förtvivlat efter en identitet. Till sist lyckas han också hitta den där coola killen som är så attans rolig, tuff och bara säger allt man någonsin känt men inte vågat säga. Den där killen som ena sekunden pratar om hur kul det är att man är ett kollektiv av svartskallar och stolt bygger upp ett nytt språk med ord från allas språk, medan samma kille strax därefter blir tillsagd av en ordningsvakt att cykeln inte får stödjas mot glasrutan till affären och en oproportionerlig ilska bryter ut. Killen står istället och grundar denna tillsägelse i just sitt svarta hår och börjar spåna på hur orättvist behandlad han alltid blir just på grund av hans hårfärg. Ditt barn börjar känna likadant och tycks ha hittat hem. Någon som förstår honom hur pinsamt det är med morsan i affären som babblar hemspråket medan kassörskan tittar med stora ögon. Någon som dessutom kommer med förklaringar på saker och ting som verkar logiska. Någon som ibland tycker synd om honom och visar medkänsla. Ditt barn börjar hitta sin förebild och dina krav på att komma hem i tid börjar nonchaleras och ju mer du står på dig och höjer rösten, desto mer får du ditt barn att spy ut alla tankar om hur dum och oduglig du är som inte ens klarar av att gå till läkaren på egen hand. För var dag börjar ditt barn se ner på dig och se upp till sin nya flock av "samhällets offer" samma typer som roar sig med att hänga utanför en trappuppgång på kvällarna och skrämma folk som går förbi. Dessa band blir orubbliga. Ju mer du skriker desto mer stärks banden.

 

Om politiken ska in så ställ krav på språkkunnande, helst villkora uppehållstillståndet. Inte för samhällets skull utan för varje familj och barns skull. Alla barn bör få optimerad möjlighet till trygghet, stöd och handledning under uppväxten. Föräldrarnas roll och vägledning är oersättningsbar. 

 



Kommentarer


Kommentera inlägget här: