Mina Tre Kronor

Med våra grundvärderingar som utgångspunkt

Kategori: Allm�nt

Jag skriver för alla kvinnor som kämpat fram min lyckosamma tillvaro, jag skriver för alla män som varit lyhörda för kvinnornas rop på hjälp, jag skriver för alla eldsjälarnas obekväma kamper om att hävda min rätt som kvinna, jag skriver för att jag är skyldig mina barn och alla andra barn som vi tagit till världen, men mest av allt skriver jag för alla kvinnor som jag inte kunnat hjälpa. De kvinnor vars tillvaro jag betraktat från avstånd, i artiklar, dokumentärfilmer eller kulturella skillnader som nått mig på andra sätt. Jag skriver för alla gånger jag hetsat upp mig av ilska och förbannelse över orättvisor men tvingats till att dämpa mig då det inte var mitt krig. Jag var ofta tvungen att inse att så länge kvinnorna som drabbades av förtrycket, gemensamt inte sa ifrån, var inte det mitt krig. Detta fanns ofta i ett annat land, fjärran från mig och min vardag. Men nu vänner, har det kommit till oss och du är minst lika skyldig som jag, att visa motstånd.

Händelserna i Köln som det nya året inleddes med, är inget att vifta bort. Uppgifter som kommit fram i debatten föranledd av dessa händelser, har visat att dessa aktualiteter kan befinna sig närmare än vi har anat. Det är därför inte tid att prata om vem som kan gynnas av olika inslag i debatten, det är inte tid att prioritera debatten före inskränkandet av oskyldigas trygghet, det är inte tid att relativisera utan fokus bör ligga på att stå upp för det som detta land åstadkommit. Vi måste hinna ta igen allt som inte har gjorts tillräckligt tidigt, alla debatter som vi inte har tagit och alla kvinnor som vi har svikit.

Inte sällan har jag tänkt att demokratins baksida är dess tendens att förlama. När rädslan för politisk inkorrekthet blir så stor att civilkurage bortprioriteras, då har minst en människa förråtts. Duckningspolitik funkar endast i bra tider, det vill säga när samhällsutmaningarna kan definieras som i-landsproblem. När grundtryggheten hotas och läget blir allvarligt, efterlyses tydligt ledarskap, någon som stannar upp och lyfter fram det absolut viktigaste; våra grundvärderingar, våra lagar och våra genom tider och generationer kultiverade överenskommelser om hur vi vill att vår tillvaro ska vara. Det är möjligt att svensk politik förskonats från kritiska lägen som det rådande så länge att färdigheten gått förlorad.

Jag är medvetet provocerande då jag själv väldigt länge blivit provocerad av likgiltigheten när samma handlingar som utanför Sveriges gränser kallats för kvinnoförtryck, kommit till att betraktas som religionsfrihet och kulturfrihet. Jag har varit provocerad över min egen rädsla och konstruktiva vilja att inte väcka nya debatter, bara för att inte bidra till fler fördomar och ge näring till andra onda krafter. Jag har varit provocerad över mitt eget medvetna avhållande från att driva det som våra mödrar, fäder och förfäder initierade. Andra tycks ha tagit ut sin ilska med att hävda kvotering av kvinnor i bolagsstyrelser. I strävan att normalisera vidrigheterna jämförs händelserna i Köln, i aktuell debatt, med västerländskt vardagsförtryck och mellanstadiesexism. Jag är övertygad om att sexuella trakasserier och kvinnoförtryck förekommer överallt, alldeles säkert även bland svenska män, men nu handlar det om att eliminera all förtryck och inte bagatellisera. Patriarkal kultur hör varken hemma i vårt land eller vår tid. Importerat förtryck kan vi således enkelt tacka nej till. Med gästvänligheten följer skyldigheter som alla gånger bör förtydligas. Medmänsklighet ska kunna krävas av oss, men gästvänlighet och förtroende måste förtjänas. Ohyfsade gäster har aldrig varit välkomna i våra hem, så varför då i vårt land. Respektera svensk lag om människors lika värde eller åk tillbaka dit du kommer ifrån!

Deshira Flankör

 

 Share |

Kommentarer


Kommentera inlägget här: