Mina Tre Kronor

Deshira Flankör till riksdagen

Kategori: Personligt

Jag tror på differentierade ansträngningar i jobbpolitiken efter behov för att fånga upp de som är längst ifrån arbetsmarknaden.

Bilden att Sverige är ett land där alla kan lyckas oavsett bakgrund ska vara primär även internationellt. Ett land som erbjuder möjligheter men som också ställer krav på engagemang och vilja att bidra i samhället. Tidpunkten för när kraven ställs är avgörande för att de ska uppfattas som en självklar plikt. Förutom krav tror jag också på differentierade ansträngningar i arbetsmarknaden utifrån den enskildes behov. Regeringen har hittills gjort rätt som satsat så brett på arbetsmarknadsåtgärder. En fortsatt förstärkt arbetskultur måste byggas i landet om alla ska få förutsättningar att känna delaktighet i samhället. För var gång en långtidsarbetslös kommer i kontakt med en arbetsgivare vare sig som praktikant, lärling eller bara som besökare så ökar chansen och förutsättningen att personen blir uppmärksammad som en arbetskraftstillgång. Alternativet till detta är bidragsberoende och passivitet inom hemmets murar i glömskan från samhället.

 

Engagerade lärare är ovärderliga!

Kategori: Personligt

Jag vill se att Värmdös skolor gör ett rejält lyft kunskapsmässigt och lockar till sig länets bästa medarbetare.

Skolan blir så bra som det engagemang läraren känner och jag tror på att alla föredrar att känna engagemang.

Värmdö kommuns skolor ska vara en attraktiv arbetsgivare med ett tydligt och sporrande ledarskap. Dokumentationskraven i skolan bör förenklas men är ett absolut nödvändigt måste för synligheten av varje elev. Varje skriven bokstav i dokumentationen och bedömningen kräver en noggrannare eftertanke och medvetenhet hos den som håller i pennan.

Migrationens kraft

Kategori: Personligt

En bok av av Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt

104 sidor med oerhört matnyttig och allmänbildande information. Förutom författarnas starkt drivna synpunkter om en mänsklig rättighet att röra sig över nationsgränser, slår boken hål i väldigt många myter om invandring och presenterar betydelsen av ”invandrarna” för detta land. Forskning och statistik läggs fram i boken på ett lättbegripligt sätt som gör att man får en och annan tankeställare. Det som jag gillade mest var att boken avslutas med en sammanfattning av de svenska fackförbundens roll i propagandaspridningen och fördomsfullheten. Läs mer om boken här!

Hur mycket jag än gillar boken så tror jag att tankarna som förs fram i boken om öppna gränser är före sin tid, men så är det med alla "gräsrotsrörelser", de vågar och tar avstamp för en kanske för stunden tillsynes visionär framtid. 

Med min bakgrund som invandrare berörde boken mig i flera avseenden. Den flykt som ofta beskrivs i boken, känner man väldigt väl igen även om min flykt har varit långt mycket säkrare. Många minnen väcktes till liv och först nu när man själv är förälder reflekterar man över föräldrarnas svåra beslut att lämna hemmet, resan till Sverige och hur den gick till samt mor och fars handling till att klä upp sig och oss strax innan gränsen till Sverige, för att ge sken av en potentiell tillgång för landet såsom man gör inför anställningsintervjuer. 

Nedan följer en text som jag skrev ihop för ca ett år sedan som uppgift på en utbildning på framförandeteknik, där första talet skulle vara en ”ice breaker” och innehålla något personligt.

 

 

 Längtan efter sanningen

Min längtan efter sanningen började redan när jag var liten då jag växte upp i ett fjärran land. Det började med total tystnad efter föräldrarnas order, lyssnandes på nyheterna på ett språk som bara mamma och pappa förstod för att sedan läsa av deras miner att något var riktigt på tok. Att ständigt fråga men inte få svar är något jag känt hela uppväxten i mitt hemland. Till och med under tågresan till Sverige, då vi reste rakt igenom fiendes land, den säkraste vägen att fly landet med order från mor och far om att inte öppna mun, då vi inte behärskade det rådande språket. Deras miner lämnade ingen utrymme för protester. Miner som inte alls visade ilska eller stränghet utan någonting mycket värre, nämligen rädsla. Fyra småttingar tysta under många timmars tågresa avläsandes på sina föräldrars ansikten. Det lämnar sina spår i minnena. Som förälder idag, vill jag inte ens tänka på mina föräldrars upplevelse av samma resa, med rädsla att barnen ska prata, gnälla eller vara just barn.

Att sedan hamna i Sverige i flyktingförläggning, väntandes på att det ska bli fred i hemlandet eller om inte det skulle ske, eventuellt få stanna i Sverige, bara få veta att man har en framtid någonstans var också ett plågsamt men ändå lyckligtvis bara ett år.

Uppehållstillståndet kom till slut och där tror man att en flyktings resa tar slut och allt blir frid och fröjd. Man tänker inte på åren därefter, för oss de 10 åren. Det var tio av mina tonår, från då jag var 10 tills jag blev 20. Det är en tioårig väntan på sanningen. Den sanning jag var ute efter var att antingen Sverige eller hemlandet skulle vara vårt hem och vår framtid.

Att växa upp med föräldrar som motvilligt flyttat till ett annat land är ansträngande för ett barn. 

Kravet var att vi skulle lära oss svenska språket, anpassa oss till landet och omgivningen, bli bra i skolan och ha svenska vänner, men snacket var hemlandet. En ständig väktare som gav oss budskapet att inte bli för hemma stadgade.  ”När vi flyttar hem” upprepades minst ett par gånger om dagen.

En sådan fras kanske låter oskyldigt och kanske även berör och visst kan man tycka att det var oskyldigt, men för ett barn som har vänner, skapar sig ett liv och är tänkt till att trivas skapar detta begränsningar.

Jag kan nog även tala för mina syskon när jag säger att trots full integration i det svenska samhället, bland svenska vännerna och i studierna så tillät vi oss aldrig riktigt trivas. Vi brydde oss om våra föräldrar, som barn ofta gör, och deras lycka var vår. Deras prat om att bli lyckliga någon annan stans gjorde sin verkan även på oss. Det fanns en annan plats för oss, en bättre plats helt enkelt. 

Jag tillät mig exempelvis aldrig bli kär i en svensk kille för att utan att mina föräldrar någonsin sagt det, så visste jag att det skulle förstöra deras drömmar om att flytta hem. Föräldrars lycka och glädje har stor inverkan på barnen och att se sina föräldrar leva på hopp och längtan samtidigt som man själv egentligen vill annat är oerhört jobbigt. Vi hade inte en aning om deras hopp skulle slå in idag, imorgon eller om just tio år. Det var farligt att fästas vid något. Och skulle man då exempelvis gå och bli kär? I den åldern trodde man på evig kärlek och evigheten var inte i Sverige. 

Hela denna tid som också har format mig till den jag är idag har jag längtat efter sanningen. Om det var en egoistisk önskan eller en realistisk insikt att vi alltid skulle välja att bo kvar i Sverige vet jag inte riktigt, men det var den sanning jag längtade efter. Den kom någon gång under 1999 -2000 då det hade hunnit bli fred i hemlandet något år tidigare och det fanns inget krig att frukta längre. Efterkrigstider är ofta utmärkande av anarki och kaos. Far, mor och alla vaknade upp och insåg att detta land vi nu befann oss i, detta land vi skulle bara vistas i tillfälligt hade gått och blivit något mycket större, det hade blivit vårt hem. Denna gång var det en ny fras som kom till när prat om flytt pågick, det var frasen ”inte riktigt än, men snart”. Tills vi samlade mod nog att säga och erkänna att vi faktiskt valde att bo kvar här. 

Detta är en kortfattad och bara en liten glimt av sanningen av ett liv som många invandrare skulle känna igen sig i. Ett liv delat i två världar och präglat av splittrade känslor och förvirrad tonårstid för mig. Detta trots välutbildade föräldrar som också ständigt uppmuntrade oss att lära oss svenska, engelska och till och med ett extra andra språk som tyska eller spanska. Detta trots så kallad full ”integration” i det svenska samhället.

 

Arbete är nyckeln för att känna tillhörighet i ett samhälle och för att rädda människor från utanförskap och allt vad det innebär. Som författarna till boken Migrationens kraft skriver ”I ett samhällssystem där fler människor utgör ett problem är det inte människor som utgör problemet, utan systemet”.

 

 

Kategorisering

Kategori: Personligt

Den senaste tiden har jag stött på begreppen ”introvert” och ”extrovert” ovanligt ofta. Artiklar och bloggar om ämnet publiceras på löpande band. Jag blir alltid lika konfunderad om vad jag själv är, introvert, extrovert eller något mittemellan, ambivert. Jag landar som i mycket annat att jag inte helt känner igen mig i någon av beskrivningarna. I grova drag kan man säga att introverta människor beskrivs oftast som ensamvargar, inte trivs allt för mycket i sociala aktiviteter, tänker först och handlar sen eller bara nöjer sig med att tänka. Extroverta är ”socialt kompetenta” personer, öppna, framåt och trivs som fisken i vattnet i sällskap.  Som jag har förstått är det människor som snabbt anpassar sig efter omgivningen och kan stå och prata hur länge som helst om det som stunden och sällskapet erbjuder. Jag stortrivs bland människor men inte bara för den fysiska närvarons skull, utan mest på grund av intresset för erfarenheten bakom människan. Jag kan vara lika eftertänksam som impulsiv, helt beroende på stunden och ämnet.

För några veckor sedan fastnade jag lyssnandes, under ett mingel, på vädersnack i ca. 35 minuter. När vi slutligen kom loss, frågade min väninna om hur jag mådde med tanke på att jag inte hade sagt ett ljud på väldigt länge. Bra sa jag, men vädersnacket tar kol på mig. Om jag vill veta om vädret gör jag det på ett betydligt effektivare sätt genom att gå ut och känna av, alternativt tittar på SMHI prognosen på min iPhone, sa jag väldigt tydligt. Nee, just det, du hade helst velat fråga dem om de är Moderater, Folkpartister eller Sossar sa min väninna skrattandes. Jag kan tyvärr inte säga att hon hade fel, för visst är det så att jag älskar människor och vill ofta veta mer om dem, inte om vädret. Har de en brytning vill jag gärna veta var ifrån, har de kryckor med sig, vill jag gärna veta vad som hänt. Jag vill gärna veta hur de tänker och vilka erfarenheter de har. Jag är oerhört nyfiken på människor, naturligtvis med en mjukstart av kallprat till en mycket begränsad tid. (Det räcker med hej ;) )

Inte många dagar därefter ovannämnda tillfälle, var jag på ett födelsedagsparty. I tron om att jag inte var den enda politikern, med tanke på att personen som fyllde år var själv politiker, hade jag inte förberett mig på den berömda frågan hur jag kände födelsedagsbarnet. Aningen sen som jag var, fick jag inga fem minuters tystnad för att under tiden förbereda mig för kallprat, utan min första diskussion dök rakt in i politiken. På den "bryta isen" frågan ovan, svarade jag väldigt spontant att jag och födelsedagsbarnet jobbar åt samma håll. Det skapade naturligtvis ännu mera nyfikenhet och spänning så fler började lyssna. Åt samma håll? kom nästa fråga. Ja, vi är båda moderater sa jag och frågorna fortsatte ställas en efter annan. Vilket uppdrag, hur länge, vilka frågor som intresserar mig, vad jag vill göra inom politiken i framtiden... Jag tänkte på samtalet som jag hade haft innan om kallprat och faktiskt kände mig kluven i vad som var bäst. Jag trivdes med samtalet om politik men frågan är vad de andra tänkte. För första gången hade jag ingen koll. Själv hade jag lämnat ut mig totalt, men visste inte till vem.

För att återkoppla till ämnet om introverta och extroverta människor behöver inte gränsdragningen vara så hård. Många av oss är nog någonting däremellan. Intresse är en viktig ingrediens. Rätt samtalsämne kan få den mest inåtvända att ta för sig passionerat, medan det kan sätta munkavel på en annan som är utåtriktade.

Jag älskar människor men skippar gärna att prata om vädret!

Läs mer om ämnet:

Johan Norberg blir påkommen

 Svd: Personligheterna med oss från födseln  

 

 

dök