Det var en rejäl utmaning idag att hålla distansen känslomässigt när tio elever från Hemmesta skolan hälsade på mig på jobbet. Nyanlända elever från Ukraina, Sydamerika och Afrika. De kom med sin SO lärare och en Ukrainsk lärare.
De lyssnade med stor uppmärksamhet, hängde med i mina förklaringar om hur kommunen styrs. De ställde frågor om skatter och de politiska partierna, relevanta frågor om bland annat hur Skatteverket lyckas komma åt en sådan stor andel av folks löner. Logiska och eftertänksamma frågor på alla sätt och vis.
Det största engagemanget kom dock i slutet, när en av dem vågade ställa frågan hur man får ett jobb, dels åt sig själv, dels åt sina föräldrar. 14-15 åringar som ville veta vad för sorts jobb föräldrarna kan söka och hur. Om man kan jobba som barn på deltid, om hur man kan lära sig extra svenska efter skoltid, om hur man kan få helgjobb och inte bara sommarjobb och om det bara är att knacka på hos ett företag och söka jobb. Deras frågor tog aldrig slut.
Jag berättade om mina egna erfarenheter om att bara knacka på hos företag och visa framfötterna. Jag delade friskt ut Näringslivschefens adress och telefonnummer med hopp om att väcka hopp och lösning. Även ett par lokala företag som jag hänvisade till kommer nog att få en och annan jobbsökande. De kom för att inspireras men frågan är vem som inspirerade vem.