- Vad säger du till honom, frågade polisen tolken som satt på motsatt sida till klienten.
- Jag säger att han är en skam för vårt folk, svarade tolken.
- Men det är inte ditt jobb, sade polisen till tolken.
- Nej, men han är fortfarande en skam för alla mina landsmän i Sverige och de i hemlandet.
Det var nog ett utav de sista uppdragen som min bekant genomförde innan han lämnade yrket som tolk. Ytterligare en anledning var alla duster han hade med den del av kommunens förvaltning som då kallades för ”Invandrarverket”. Han ansåg att de gjorde fel som tog nyanlända till socialförvaltningen istället för till arbetsförmedlingen. Han menade att dessa var fullt kapabla människor. De hade troligtvis haft betydligt hårdare jobb i sina hemländer än vad Sverige någonsin skulle kunna erbjuda. Varför då passivisera dem genom att vagga in dem i någon sorts etableringslabyrint. Göra dem beroende av försörjningsstöd under alla dagar, månader och år, tills alla skulle skolas vid skolbänken för att lära sig svenska. Han var tidig med uppfattningen att skolbänken inte var det enda sättet att lära sig svenska vid. För den som inte kan läsa och skriva, är det bättre att lära sig svenska genom ett jobb, propsade han på.
Förbannad över alla landsmän som ägnade sig åt brott, arg över det svenska systemet och förvaltningar som behandlade dem med silkeshandskar, rasande över de etableringsmallar som alla skulle följa oavsett förutsättningar, om de var läs- och skrivkunniga eller analfabeter, lämnade han yrket som tolk.
Skarp men välvillig kritik
Hans kritik var skarp men välvillig. Detta system kan inte förväntas respekteras av människor som saknar tilltro till staten och offentliga sektorn, människor som snarare blivit jagad och bestraffad av staten i sina hemländer. Människor som ofta saknar socialt status och sammanhang i Sverige och inte sällan är helt analfabeter. Detta är dömt att misslyckas, brukade han säga och priset kommer att betalas av många, med början på alla oss invandrare som gör rätt för oss.
Det här brukade min bekant säga för cirka 30 år sedan. Själv uppförde han sig som andraklassens medborgare genom att försöka visa den tacksamhet mot svenska folket han genuint kände. Tacksam för en andra chans, för sin egen skull men framförallt för sina barns skull. Dessutom ville han kompensera för de landsmän som inte skötte sig. Han ville visa att det fanns även andra med samma bakgrund som gjorde gott och rätt för sig.
Mycket av det som min bekant förutsåg har dessvärre besannats genom åren. Häromdagen läste jag om en ny metod av så kallade ”phishing”. Det är ett sätt att elektroniskt manipulera och lura till sig tillgångar. Genom detta senaste variant av bedrägeri hotar förövaren med att använda sig av våld, handgranater, skjutvapen mot hem och familjer om de inte betalar en lösensumma genom bitcoins. Morgonnyheterna inleds ofta med nya skjutningar i Stockholms län. ”En om dagen” som en facebookvän brukar skriva på sin facebooksida.
Resultatet av 30 års bristande integration kräver paradigmskifte
Det här är dessvärre de senaste 30 årens integrationspolitik vi ser resultatet av. Där förvaltningar inom offentliga sektorn arbetat genom någon sorts godhetsmall. Där gästfriheten och acceptansen för andra kulturer verkar ha förväxlats med känslan för andra länders mat- och musikkultur. Man tycks totalt ignorerat de seder, bruk och normer som varit stick i stäv med svenska värderingar. Medan offentliga sektorn såg sin version av mångkultur i maten och musiken, såg många av de inflyttade sina kulturella seder som en medborglig rättighet. Oavsett om de gick emot svensk lagstiftning eller inte.
Perspektiven av den misslyckade integrationspolitiken är många och den offentliga sektorns naivitet framstår som basalt oförstånd. Det har bidragit till att den organiserade brottsligheten är så utbredd att det sträcker sig över många olika områden. På gatan, i skolan, inom socialtjänst och annan myndighetsutövning. De senaste veckorna har vi även sett hur den kan ta sig in i politiken, likt situationen i Botkyrka.
Paradigmskiftet kräver myndigheter som talar med en röst
Paradigmskiftet som regeringen aviserat behöver levereras och överträffas för att den allmänna ordningen ska kunna säkerställas. Dock räcker det inte med att regeringen säger det. Det krävs en insikt att ett sådant paradigmskifte som behövs kan endast verkställas av en enig offentlig sektor. Samma sektor som under lång tid haft på sig skygglapparna. En offentlig förvaltning, poliskår, rättsväsende, kriminalvård, skola, förskola, socialtjänst och annan myndighetsutövning som gör sin del av arbetet för den nödvändiga förändringen. Regeringen har redan aviserat många reformförslag, nya lagar och praktiska verktyg. Med denna styrfart kanske förändringen är inom räckhåll. I samma veva behövs dock även ett tjänstemannaansvar. Inga regeringar och nya lagar i världen kan förändra något om inte det praktiska arbetet görs.